Är en känsla verkligen ond eller god?

Du känner hur ljuset sakta fyller dig upp inifrån. Värmen sprider sig genom din kropp. Kreativiteten kommer utan ansträngning. Du känner dig som en helt ny människa efter månader med nya insikter. Du har varit nere i mörkret men nu är ljuset tillbaka. Det känns som att vakna upp ur en vinterdvala.

Ofta hör vi om negativa och positiva känslor, och rädsla är en av dom som hamnar under negativa. Men är våra känslor verkligen så svartvita? Är en känsla god och den andra ond? Kan det finnas ljus utan mörker? Om vi alltid definierar våra känslor utifrån detta tankesätt, hur får det då oss att må?

I mitt sätt att se på t.ex. rädsla är den ibland en guide att vi gör något utanför vår komfortzone, att vi utmanar oss. Att känna lite rädsla, oro eller nervositet när vi utmanar oss är något bra. Då vet vi att vi växer.

Ibland kommer rädsla upp då vi älskar någon så mycket och något händer som gör oss rädda att förlora personen.

Är det verkligen något fult med att älska så mycket?

Det sägs inom viss lära, att vi inte ska fästa oss för mycket vid något för detta kommer då föra med sig lidande. Det kan mycket väl vara sant men vad är det som säger att det enda rätta att känna är lycka? Kan inte rädsla och lidande vara en del av att vara människa. Alla känslorna finns inom oss, ska vi då inte uppleva dem?

Känner vi bara lycka och bara jagar lycka, kommer vi behöva större och större saker för att verkligen känna glädjen. Men med motsatsen, sorg, kommer glädjen in i oss på ett helt annat sätt, med en genuin känsla av tacksamhet och glädje över att leva.

Vi är här för att uppleva allt som har med att vara människa att göra och våra känslor är en del av det. Känslor som dessa kommer med ett större medvetande, att kunna planera och tänka framåt. Det i sig kan vara en stark drivkraft och något bra.

Vi dömer redan oss själva så hårt, ska vi även döma våra känslor?

För mig är alla känslor välkomna, det är en del av mig och dig.

Att lära sig sitta med vilka känslor som än dyker upp och tillåta sig känna och se på dom kan vara det mest läkande du går igenom.

Vad dyker upp hos dig när du läser det här?